Lite biografi om Bengt [Bella] [Bella Ferlin] Linnarsson
|
||||||||
|
Kärt barn har många namn, sägs det, och själv blev jag kallad Bella redan från småskolan. Det var teckning på schemat för lektionen och jag gjorde en mycket färgrik teckning och fint målad med vattenfärger då någon i klassen sa att det måste vara målat med Bell färg (ett mycket populärt märke på målarfärg på den tiden). Och vipps så blev jag kallad Bella, som igentligen är feminint, men det fanns en annan kille i klassen som redan kallades Bello. Så har namnet Bella följt mig som smeknamn under alla år och med tillägget Ferlin under ett tag på sextiotalet då en del poesi även blev skriven. Men mitt riktiga namn är Bengt Linnarsson och jag kan acceptera Bella Linnarsson, som mera är känt inom musiken. När jag var sju år köpte min äldre bror en gitarr och anmälde sig till en gitarrkurs för att lära sig spela. Själv hade jag precis börjat skolan och kom då hem mycket tidigare än min bror, som jobbade. Då lånade jag brorsans gitarr och först som en lek, men snart började toner och ackord forma sig. Stora spegeln i hallen var också till hjälp för att efterlikna de stora Rock artister som brorsan diggade och vred på stenkakorna när han kom hem från jobbet. Han visste då inte om att gitarren var igång när han var borta, men senare när han skulle gå på avslutning på första gitarrkursen och spela upp den sista läxan, så följde jag med till uppspelningen. När alla elever spelat färdigt sina prov så blev det paus och alla la ifrån sig instrumenten och stod och pratade medan läraren granskade sina anteckningar. Under rasten passade jag på att låna min brors gitarr och lekte med den igen och utan att märka att läraren kommit tillbaka så spelade jag upp den sista läxan för fortsättningskursen, som också fanns i läroboken. Gitarr läraren tittade, lyssnade och sa sedan; "Dig har jag ingenting att lära här så jag önskar dig bara lycka till istället," sa han. Nu blev brorsan mycket irriterad och sa; "Du kan lika gärna ta den här gitarren, för jag lägger av nu". Och så fick jag min första gitarr. Nu under hela skoltiden, spelade och sjöng jag på skolans alla tillställningar, partyn, skolfester, avslutningar och vanliga musiklektioner. Så vid nio års ålder började redan turnerandet tillsammans med lokala musikgrupper och teatergrupper. Mitt första stabila band blev The Bell Boys som konkurrerade med de lokala The Caretakers, som senare slog igenom med låten The End Of the World med Engelska sångaren Mike Wallace. Faktum är att jag sjöng denna låt i ett band som hette "Arne Krusings", som grabbarna i Caretakers (Mike Wallace, Lars Starck, Thomas Starck, Clas Lindqvist och Stefan Möller) hörde när vi träffades i Lillehammer i Norge under Jul och Nyårs helgen 1963 - 1964. Jag sa till Mike att låten passade bättre för honom och bad dom spela senare in den på skiva och blev det en "hit". The Caretakers åkte från Norge och bandet och jag fortsatte till Uppsala, Stockholm, Eskilstuna, Ålandsfärjan Jetten Finn, Eskilstuna, Göteborg, Uppsala igen och sedan Östersund. Nu hade det blivit Augusti 1965 och i Östersund kom Berndt Dahlbäck med sitt Gå Runt Show på besök en kväll. Dom stannade två kvällar i stan och andra kvällen frågade Berndt om jag ville följa med på turné med Gå Runt Show. Efter en snabb genomgång med Arne (som blev mäkta sur) blev det nu så och det var bara att packa utrustningen in Gå Runt Shows turnébil, som fortsatte ner till Surahammar vilket fungerade som turnécenter. Några strö spelningar blev det innan repetitionerna inför nästa års vår och sommarturné' med Sonja Hildings och Bernt Dahlbäck. Turnén hette Bara Skrot, (finns också på en singel vinyl med arrangemang av Björn J:son Lindh och medverkande Nisse Sandström, Erik "Kapten" Dahlbäck och jag). Vi besökte säkert varenda stad och varje liten by i Sverige under turnerandet med Gå Runt Show som var mycket intensivt och kul. Berndt tyckte om kyrkor så vi stannade också vid varje landsorts kyrka som var fin för att fotografera och besöka andligheten. Så under sommar turnéns avslutnings skede i Umeå blev det jamsession på en studentklubb där Erik "Kapten" Dahlbäck (trummor) och jag (bas) jammade hela natten. Flera försökte att ansluta sig i jammet med de hängde inte med tempot och bara Erik och jag fortsatte. Min Höfner bas var alldeles blodig efteråt då jagtotalt spelat sönder mina fingrar, så jag borde nog ha använt plektrum. Det var i varje fall en Stor succé. Björn J:son Lindh, Nisse Sandström, Erick Dahlbäck och jag gjorde också en hel del bejublade framträdande i Jazz samanhang. Tiden har nu runnit fram till 1967, Gå Runt Show's turné var avslutad och jag ville stanna i Stockholm när resten av Gå Runt Show gänget drog vidare till Surahammar igen. Några vikariat gigg och studiogigg blev av för att hanka sig fram och då fick jag viss hjälp av Bill Öhrström. Bill kände de flesta rockbanden i Stockholm och sammanförde mig med T-boones för en spelning på Gyllene Cirkeln. T-boones var Svenskt svar på Creams med mycket R&B. Kenny Håkansson på gitarr och Pelle Ekman på trummor, samt Göran Malmberg på bas, som nu jag skulle vikarierade för. Jag hade inte hört dom spela tidigare och visste inte hur detta skulle sluta. Efter turnerandet och ett liv i koffert så garderoben inte så stor, så jag klädde mig snyggt i vardaglig kostym, kråsskjorta och skarf runt halsen, sedan packade jag ner min Höfner bas i den förväxta fiol fodralet och vandrade iväg till Gyllene Cirkeln. Väl framme gick jag direkt till baren och frågade efter gruppen T-boones. "Va" sa bartendern, granskade mig noggrant och frågade vad jag skulle göra där. Jag skall lira, sa jag och undrade vad som var problemet. Jaha ja, säger du det. det måste vara dom som håller till borta vid scenen, sa bartendern, och så gick jag fram till scenen och kollade. Två (vad jag tyckte) långhåriga "skogstroll" höll på att gräva i kablar, förstärkare och trumfodral på scenen. Hej, sa jag. Dom två tittade upp och såg ut som om dom sett kronofogden komma på besök. Är ni Kenny och Pelle? Jag skall lira med er ikväll, har inte Bill Öhrström sagt det, undrade jag. Joo, men... sa Kenny, och såg fortfarande fundersam ut, men OK, du kan låna Görans anläggning, för du har väl basen med dig, sa Kenny. Visst, toppen, sa jag, du kan väl förklara lite vad ni spelar för något, stil, riff osv. så kör vi sen. Hmmm... mumlade Kenny. Vi startade med en R&B för att komma igång och känna lite på varann. Kvällen förflöt och vi blev allt mer samspelta, Kenny skötte harmoniseringen och Pelle jobbade på rytmen så det var bara för mig att hänga på och försöka ge lite lyft i kompet. Efter spelningen kom vi överens om att fortsätta köra några gigg till och nu ville också Göran Malmberg ägna sig åt högtalarbygge, snickerier och senare bygga Malmberg gitarren. Nu bildades Baby Grand Mothers som tillsammans med Hanson och Carlsson och Mecki Mark Men blev husbanden på Club Filips på Regeringsgatan i Stockholm. Club Filips blev snabbt en samlingsplats för alla turnerande jazz, rock och pop musiker och ofta kom artister som gjort konsert på Konserthuset dit efter sina konserter. Jamsession till långt in på småtimmarna med b.l.a. Jimi Hendrix, Frank Zappa & Mothers of Invention, Don Cherry, med flera. Det blev "kult" att gå på "Filips" och många fick sin livsstil influerad av denna tiden. Vi kommer ihåg Kenta och Stoffe som senare spelade in filmen "Dom kallar oss mods", Ewa Attling, Bill Öhrström med flera växte upp där. 1968 blev Baby Grand Mothers (Kenny, Pelle och Bella) tillfrågade att vara kompband i svenska uppsättningen av Hippie musikalen HÅR (Hair), förstärkt med Mecki Bodemark från Mecki Mark Men och Hawkey Franzen, på Scala teatern i Stockholm. Bengt-Arne Walllin var ansvarig för arrangemangen, Amerikanskan Julie Arenal för koreografin och Pierre N. Franckel var regissör. Hair var en amerikansk hippiemusikal skriven av Gerome Ragnis och James Rados med original kompositioner av Galt Macdermonts. Musikalen Hair fick som en löpeld genom världen och sattes upp i Amerika: New York, april 1968, Sverige: Stockholm, september, Danmark: Köpenhamn, september, England: London, september, Tyskland: München, oktober, Amerika: Los Angeles, december, Mexico: Acapulco, december, Amerika: San Fransisco, februari 1969, Japan: april 1969 och Norge: Oslo, april 1969, samt Italien, Argentina, Holland, Frankrike, Spanien, Brasilien och Chile. En föreställning alla talade om och hela världen ville se! Gerome Ragnis och James Rados sa också att den svenska uppsättningen och speciellt musiken var absolut närmast tanken bakom musikalen.
Musikalen Hår förlängdes till långt in på våren 1969 och härigenom bildades det Nya Mecki Mark Men med Mecki, Kenny, Pelle och Bella. Denna uppsättning av Mecki Mark Men anses av många vara till stor grund till svensk progg och popmusik och genom LP skivan "Running in the summernight" (inspelad under Hår uppsättningen) väcktes även intresset från USA. Mecki Mark Men gjorde nu bejublade framträdanden på Konserthuset i Stockholm, Gärdesfester, Stockholmskaffet, Kungsträdgården, Moderna Museet, med mera. I augusti -69 blev vi inkallade till Kungliga Operan för att vara med i föreställningen "Resan" eller "Die Raise" som den riktigt hette och som var skriven av Lars-Johan Werle. Vi förstärktes av Tommy Koverhult på saxofon och blev uppsatta på en plattform flera meter upp över opera scenen. På andra plattformar fanns operaorkesterns slagverk, skrammel instrument och uppdelade på olika plattformar. Det var en häftig föreställning med femton solister, hela operakören och övriga hela operaorkestern, scenografi och ljus show genom belysning av projektorer bakifrån för att byta miljöer på scenen. Leif Segerstörm dirigerade och det var helt otroligt att ösa på för fullt men ändå inte ha en chans mot när hela operakören och operaorkestern brakade loss. Snudd att bli påkörd av tåget. Det blev även några jobb med opera sångaren Loa Falkman, för att förstärka opera upplevelsen. En representant från ett amerikanskt skivbolag från Chicago besökte nu Sverige och ville ha Mecki Mark Men till turné i USA. Förberedelserna var många men till slut bar det av som första svenska rockband på turné till USA. Grymt, och bara resan över behöver väl en egen hemsida, men det tar vi inte med här. Det var mäktigt, vilket land, vilken natur, vilka städer, vilka hus, bilar, vägar, ja allt var för oss i storlek STÖRRE, än vad man tänkt sig. Turnén startade i New York, fortsatte till Detroit och sen Chicago som blev basstation. Runt om Chicago, Sankt Louis i Lousianna, Gainsville i Florida, Lexington i Kentucky, Kent i Cleveland, o.s.v. platserna var olatiga vi besökte och varje plats fick sina intryck, historia och upplevelse. Men vi skall inte gå in på dessa fantastiska detaljer nu. Chicago blev som sagt utgångspunkt och bandet spelade in sin amerikanska platta i Chess studios, som var Santana's studio i Chicago. Plattan heter Marathon och låtarna influerades av turnerandet i USA. Tyvärr var väl mixningen av plattan inte så perfekt, p.g.a. tidsbrist och resultatet blev väl mera likt en garage inspelning är en professionell studio. Lite strul runt detta gjorde att vi blev kvar lite längre än beräknat och fick föra en del spelningar för att klara uppehället, men detaljer härom får bli ett annat kapitel. Väl hemma i Sverige igen, hade livet i USA satt sin prägel på medlemmarna och Mecki ville gå sin egen väg, medan Kenny, Pelle och jag fortsatte med Kennys musik och vi bildade då Kebnekaise. Folkmusiken i våra hjärtan tog överhand, hemlängtan, svensk natur och känslan av att kunna gå ensam utan uppenbara hot omkring sig i en stadskärna, kändes bra. Kebnekaises första LP, Resan mot okänt mål, återspeglar dessa känslor och något av en summering av att vakna till igen efter USA turnén. När skivan hade lanserats och vi kört ett tam som gruppen Kebnekaise, så beslutade jag mig för att vandra vidare på egna vägar. Nu jobbade jag ett tag som studiomusiker, satt i juryn i Sveriges Radios popbandstävling tillsammans med bl.a.. Jerry Williams, Ola Håkansson med flera musiker. Mecki och jag var också med en uppsättning av "Divina Commedia" (Dantes Inferno) i Stockholm. Vi spelade djävulsoffer i Skärselden och vaktande Änglar till himmelriket. Flera föreställningar blev också av i Köpenhamn och Wien. Tillsammans med Erik "Kapten" Dahlbäck, som spelade i Fläsket Brinner, gjorde vi också lite kul tillsammans med Mikael Ramel på hans LP "Till Dig".
Idén med skivan citerat av Hawkey: Nu lämnade jag progg, hårdrocken, jazzen och popen bakom
mig och följde med ett
krogband på turné.
Livet som krogmusiker pågick fram till 1976 med några varianter på band tills jag helt tröttnade och övergick till åtta till fem jobb inom elektronik marknaden. Först service och konstruktörs arbete på ett par företag i Stockholm och efter fem år så satte turnerandet igång igen, men denna gången som resande service tekniker och försäljare. Så år 2004 startade jag mitt egna företag www.WeTool.se Det är kul att tiden nu hunnit ifatt våra gamla synder och flertalet av vår musik har nu givits ut igen på CD och de gamla vinylerna har blivit eftertraktade. Se diskografi.
Fortsättning följer och nu i 2008 har jag putsat av min Gibson EB0/3 bas igen (tillverkad 1963) och börjat lira med Pelle Ekman och hans polare i ett band kallat VALUTA. Men när jag nu kom med så ville dom byta namn på bandet och då blev det OZZ BAD BOYZ. Besök gärna vår nya sida på MySpace där en fortsättning kan följas. Kenny, Pelle och jag gjorde nyss ett kort framträdande som Baby Grandmothers på ett jippo på Folkoperan i Stockholm. En liten video snutt kan ses på min MySpace sida. Försesten kul att komma igång igen.
|
||||||||
