Sorry, this page is written in Swedish and I have no plans to 
translate it into English. Possible you already aware of the 
defination to  the word Hippie !

HIPPIE 
Beskrivet av Öyvind Fahlström i programbladet till 
SCALA Sandrews Svenska originaluppsättning av 
HÅR, American Hippie-Yippie Lov-In Musical.
1968-1969.

//
Vad är en hippie? En ung man eller kvinna med långt hår och okonventionella 
kläder och som tar avstånd från sina föräldrars samhälle.
Mot slutet av 50-talet fanns det "beatniks". De var ofta författare, jazzmusiker, 
de flesta väl över tonåren. De tog avstånd från karriär- och statusjaktens USA. 
Men de var också förtjusta upptäckare av USA bakom bankpalatsfasaderna, 
småfolkets USA, den amerikanska masskulturens knasiga stilblandningar. 
De var influerade av Zen-buddhism och modern jazz. Den sexuella frigjordheten 
var ännu en stor upptäckt. De rökte marijuana, men deras inspiration och 
livsstil präglades mera av starka drycker.
Ännu vet väl ingen exakt hur det började, men för 3-4 år sedan började en del 
ungdomar samlas i grupper (beatniks levde enstaka eller parvis). Grupper som 
så mycket som möjligt bildade små samhällen utanför samhället, "communes" 
eller "ashrams" kallades de. Deras musik (som de ofta också levde på) var 
rockandroll och folksång. Deras klädsel var så fantasifull att den snart blev 
ett mode. De var inte främmande för tjusningen i amerikanska populärkulturen, 
men mera betydelsefulla förebilder fann de i orientaliska kulturer - och hos 
uramerikanerna, indianerna.
Den sexuella friheten var en naturlig sak. De nya var att leva i en grupp och 
att ompröva alla de värderingar som de itutats - pröva vad leva är, vad det 
borde vara. Och att pröva jagets gränser genom meditation med marijuana 
och LSD. Deras whisky- och vodkadrickande föräldrar, läkare, lärare och 
politiker fördömde meditationsmedlen. De kunde skilja på alkoholister 
och alkoholbrukare, men ungdomarna skars över en kam, precis som i 
Sverige, som "knarkare" och "missbrukare".
Hippies i USA upptäckte snart att samtidigt som de blev sensationsjournalisters,
TV-knuttars och reklammäns kelgrisar, var de nästan överallt på fiendeterritorium. 
Polis bröt sig med eller utan arrestorder in i deras våningar, vandaliserade, 
förolämpade och fängslade dem. Tusentals unga amerikaner sitter idag i fängelse 
för innehav eller föregivet innehav av ett av de mildaste och minst skadliga av 
våra stimulantia (marijuana, haschisch).
Hyresvärdarna avvisar dem eller profiterar på dem med upptrissade hyror i de 
slumområden där de bosätter sig. När de behöver ströjobb visar arbetsgivaren 
ofta kalla handen. Butiksbiträden expedierar dem sist. I New York har jag märkt 
hur t.ex. redan vid en ansats till långhårighet, taxichaufförerna inte stannar vid 
anrop (liksom de tenderar att köra förbi svarta och bruna New Yorkare).
Det är vanligt att svenska iakttagare beskärmar sig över de opolitiska, bekväma, 
inåtvända osv. hippies. Livet i en amerikansk storstad är så fruktansvärt 
obekvämt, bara för en som är fattig. Om man dessutom öppet demonstrerar 
sitt avståndstagande från det etablerade samhället, då har man definitivt inte 
valt rätta stället att makligt dra sig undan. Hippien fungerar i det ängsligt 
konformistiska USA enbart genom sin livsstil och sitt utseende som en 
provokatör. Pojkar med långt hår är i USA inte som hos oss främst ett mode. 
Det är en protesthandling som utmanar mer än månget plakat.
Den värsta provokationen tycks vara vad svenska radikaler och amerikanska
 liberaler kallar att "parasiterna" på samhället, dvs. att man så mycket det går, 
söker leva på utskottsvaror från ekorrhjulssnurrande överproduktion - istället 
för att störta in och sätta ännu mera fart på ekorrhjulet. Och låta de stora 
bolagen parasitera på ens arbete och ens varuköpande. Hippies har blivit 
kända för sina fria utspisningar åt hungriga, inte bara hippies. 
I New Yorks East Village hade Digger-gruppen ett tag också Free Store, 
en gratisbutik. Det visade sig att småhandlare från trakten dök upp och tog 
med sig använda kläder (som skänkts till den fria affären) för att sedan 
sälja dem i sina butiker. Tala om parasiter.
Naturligtvis är hippies inte någon enhetlig grupp. Särskilt inte nu sedan ett 
eller två år när omständigheternas tryck börjat sätta in på allvar. Häxjakten 
på marijuana- och LSD-brukare var en sak. I New York försämrades läget 
sommaren 1967 när polisen brutalt slog ner en samling ungdomar som satt 
Thompkins Square Park. Godtyckliga arresteringar och inbrytningar i våningar 
har sedan dess periodiskt gjort livet mycket osäkert i east Village. 
Motsättningen till traktens urinvånare är en annan faktor. Spänningen mellan 
hippies och puertoricaner i East Village kulminerade med trakasserier mot 
Free Store och mordet på Diggaren Groovy och Linda, en societetsflicka 
som rymt hemifrån. (Newsweek anger siffran 9.000 för saknade barn och 
ungdomar under 1967).
Det är lätt att avfärda marihuanarökning som att knarka. Men själva 
handlingen att bjuda på en rök när man träffas har i USA blivit en gest av 
solidaritet och utmaning. Likaväl som man under kriget i det ockuperade 
Europa, när man träffades lyssnade på BBC:s förbjudna utlandssändningar.
Den psykedeliska upplevelsen, som bl.a. sådan rökning stimulerar till, är 
dock framför allt en meditationsövning. Vilket inte betyder att suddigt 
försjunka i "syner" eller dylikt, utan handlar om klarhet, avspänning och 
förhöjd känslighet. Om koncentration - när jag torkar mig känner jag 
frotte'handukens textur med en skön och djup exakthet, som jag 
går helt upp i. Ett lugn - intensivt nu.
Det har sagts (bl.a. nyligen av Anna-Clara Tjerneld) att den förhöjda 
verklighetskänslan i sin tur gjort att hippies, ungdomar och andra alltmera 
dragits in i vad som sker i USA, de inre missförhållandena och motståndet 
mot Vietnamkriget. I vilken utsträckning det beror på medvetenhet och/eller 
det trycket från konflikterna, det vet väl ingen. Säkert är att läser man 
undergroundpressen, lyssnar på sånger eller ser på vilka som deltar i 
demonstrationer framstå kritikernas förnumstiga klichéer om "oengagerade", 
"passiva" osv. hippies som alltmer konstruerade.
Vad som hänt är att samtidigt som motståndet mot det etablerade USA 
berör alla sådana grupper  - likaväl som tyskarnas ockupation måste beröra 
norrmän, danskar osv. - så förgrenar sig vad som en gång kallades hippies i 
minst fyra kategorier som ofta överlappar.
Det finns en överklass av hippies som blivit celebra och rika på att spela, 
förlägga, komponera den nya popmusiken. Det finns hippieslum av bortsprungna 
tonåringar, av något äldre bohemer som slitits ner av amfetaminer, heroin, 
alkohol och som drar sig fram på att langa och att tigga 25-centare på 
ströget St. Mark's Place i East Village.
Det finns vidare de som medvetet gått in för att genom meditation fördjupa 
den jaginsikt som främst LSD-upplevelser lett in dem på. Det kan ske genom 
privata andliga övningar, genom strömlinjeformad yogametodik som 
Mahesh Maharishis lärjungar, eller genom att helt inordna sig i ortodoxa 
orientaliska religiösa riktningar. I Kalifornien finns t.ex. ett japanskt 
Zen-buddhistiskt kloster för amerikaner. I New York och i andra stöder har 
The International Society for Krishna Consciousness rett in anspråkslösa 
tempel i butikslokaler där amerikanska ungdomar samlas. Männen har 
rakade huvuden, man mediterar med böneramsor och "radband" och går 
i sitt liv och sitt tänkande helt upp i den lära som predikas av deras ledare 
Swami Bhaktivedanta.
Den gruppen eller undergruppen, dvs. de ortodoxa religiösa, är de enda 
som tar avstånd från politiska engagemang. Den största och mest 
svårbegripliga kategorin är den fjärde som omfattar alla grader av politisk 
inriktning från vänsterliberaler till anarkister, utopister och olika slags 
marxister. Den omfattar skolungdomar, studenter, professionella artister, 
intellektuella och levnadskonstnärer (i åldern från tonår till långt upp i
medelålder) samt aktivister och socialarbetare i medborgarrättsgrupper 
och sammanslutningar för slumaktivering.
Om man t.ex. ser vilka som deltog i revolten vid Columbia-universitetet, 
så var det inte bara vad vi skulle kalla typiska vänsterstudenter (som 
Students for Democratic Society, SDS) utan också radikala svarta 
SAS- och SNCC-ungdomar och "hippies", som medlemmar av Yippies
och Up Against The Wall Motherfuckers.
En av Yip-ledarna, Jerry Rubin, arresterades i juli av narkotikaagenter 
på sedvanligt Gestapomaner - men förhöret gällde hans politiska aktivitet; 
hans resa till Cuba, hans inställning till Johnson, hans deltagande i 
Columbia-revolten och yipparnas aktion vid Chicago-konventet.
Utan tvivel har Yippies och Motherfuckare långt hår och är inte 
främmande för att ta sig en rök. Men det var också de som i våras 
organiserade inbrottet i Alan Burkes kvasifascistiska intervjushow på 
New Yorks TV-kanal 5 och invasionen av Kanal 13:s studio mitt under 
pågående sändning. Jag hörde dem i våras diskutera en inbrytning på 
Broadway premiären "Hair" (Hår), för att protestera mot det reaktionära 
slutet i den amerikanska versionen. Och sådana aktioner är ingen lek! 
TV-invasionen klassificerades som grova brott (felonies). 
En av Kanal 5-attentatsmännen fick fläckar på huvudet av hårtester 
som poliserna ryckt ut och ännu tre veckor senare hade han 
ryggsmärtor efter sparkar.
Gruppen Up Against The Wall Motherfuckers är förmodligen vad 
Gudrun Ekeflo skulle kalla "hippies". De driver en rådgivningsbyrå 
för presumtiva värnpliktsvägrare, härbärgerar hemlösa ungdomar, 
ger ut tidningen BLACK MASK och bland puertoricanska tonåringar
i kvarteret håller man på att organisera en militant "Che-brigad". 
Motherfuckarna har arresterats så många gånger under 
protestaktioner i vintras och i våras att flera av dem - när jag skulle 
filma deras karateövningar - bara gick med på att filma med näsdukar 
knutna för ansiktena. Tidigare hade nämligen en dokumentärfilm
om några av dem kommit i polisens händer och gjort att dessa
medlemmar sedan fenomgående blivit först utsatta vid polisaktioner.
//